Nästan exakt fem ton utbränt svenskt kärnavfall är på väg till ökända Sellafield – och världen tittar på. Med undantag för Greenpeace som faktiskt gör nått och två nordiska miljöministrar som skriver bekymrade brev. Men till dom senare hör besvärande och pinsamt nog inte vår.
Istället är Andreas Carlgren oförlåtligt tyst. Detsamma gäller faktiskt vår ansvariga sjöfartsminister. För även om Åsa Torstensson uttalar sig, pratar hon både runt och strunt.
För sju år sen hade vi en miljöminister som stoppade en liknande transport därför att Sellafield hade för dålig säkerhet. Inget positivt har hänt sen dess, bara fler allvarliga händelser. Och helt oviktigt i sammanhanget kan det ju inte vara att Sellafield fortfarande inte har någon metod för att förvara utbränt kärnavfall.
Eller att det avfall som nu skeppas iväg innehåller dryga kilot av ett så kallat supervapenplutonium som är ett av de farligaste ämnen som mänskligheten producerat. Eller att vi i utbyte ska ta emot annat utländskt avfall och plutonium trots att vi redan för tjugo år sen sa att vi aldrig skulle. Dessutom kan man ju tycka att det finns en hel massa andra skäl här i världen, för att sätta stopp även denna gång.
Men sånt stör tydligen inte Carlgren det minsta. Han varken säger eller visar sig särskilt upprörd i alla fall. Och Torstensson spär på mesigheten i regeringens miljöpolitik och avsvär sig både sitt å Carlgrens å hela övriga regeringens ansvar genom att hänvisa till Statens Strålskyddsinstitut. Och därmed till företaget AB SVAFO och vidare till börsnoterade Studsvikkoncernen.
Sånt är platt fall för en regering. Och för dessa två ministrar, även om Carlgren tappade sina principer för läng(r)esen. Men Torstensson är alltså inte annorlunda hon. Lätt som en plätt gick hon från tydlig, eller som det numera måste heta: påstådd kritiker mot både avfall och utförsel, till att fullt ut acceptera detsamma.
Det är inte utan än att dom skulle kunna bistå en före detta statsminister på torsdag och tala på Stora Chefsdagen om att ”Lyckas som chef – hitta din personliga ledarstil”.
Men dom kanske är i Sellafield den dan.
fredag, oktober 12, 2007
Mänskliga rättigheter – och andra
Det finns mänskliga rättigheter och så finns det människor som tar sig rättigheter. Och att det första inte finns är ofta en konsekvens av det andra.
Burma är ett förfärande exempel på rättigheter som inte finns och det, lika förfärande, faktum att alla inte är emot. Kina hör till dom. För Kina väger politiska fångar, våldtäkter och mord lätt jämfört med gas, olja och timmer. Så hellre än att protestera och sätta emot tar man sig rättigheter och struntar fullständigt i människovärdet. Så har man gjort förut och så gör man på hemmaplan.
Ta sen Carnegieaffären och Göran Persson. Det ena är bland annat en vd som ska ha 8,6 miljoner kronor när han avskedas. Det andra är en före detta statsminister och socialdemokrat som kringgår regelverk och bildar bolag för att få mer pengar än han ska ha.
Carnegie gjorde det många anar att flera andra också gör. Och ingen hade väl heller trott att bonus- och fallskärmsträsket var rensat. När det gäller Persson var han tydligen precis den egoistiska kapitalist han som statsminister sa att han ogillade.
Det senaste året har han tagit emot 121 000 i månaden i avgångsersättning, gratis rum i riksdagen samtidigt med sexsiffrigt i konsultarvoden som han kvittat mot sitt jordbruk. Att Persson gillade makt förstod vi tidigt. Nu vet vi säkert att han faktiskt vänder kappan efter pengarna.
Pampstilar som Perssons ska inte kunna fortsätta löna sig och inte bekostas av skattepengar. Men ännu mer oförskämt både mot mänskliga rättigheter och människorna som ska ha dom, är att Kina kan fortsätta ha vetorätt i FN:s säkerhetsråd.
Världen måste göra mer för Burma än att skicka sändebud, prata diplomatiskt och uppmana att gå i rött en hel dag. Ett första steg är att omedelbart stoppa OS i Peking.
Burma är ett förfärande exempel på rättigheter som inte finns och det, lika förfärande, faktum att alla inte är emot. Kina hör till dom. För Kina väger politiska fångar, våldtäkter och mord lätt jämfört med gas, olja och timmer. Så hellre än att protestera och sätta emot tar man sig rättigheter och struntar fullständigt i människovärdet. Så har man gjort förut och så gör man på hemmaplan.
Ta sen Carnegieaffären och Göran Persson. Det ena är bland annat en vd som ska ha 8,6 miljoner kronor när han avskedas. Det andra är en före detta statsminister och socialdemokrat som kringgår regelverk och bildar bolag för att få mer pengar än han ska ha.
Carnegie gjorde det många anar att flera andra också gör. Och ingen hade väl heller trott att bonus- och fallskärmsträsket var rensat. När det gäller Persson var han tydligen precis den egoistiska kapitalist han som statsminister sa att han ogillade.
Det senaste året har han tagit emot 121 000 i månaden i avgångsersättning, gratis rum i riksdagen samtidigt med sexsiffrigt i konsultarvoden som han kvittat mot sitt jordbruk. Att Persson gillade makt förstod vi tidigt. Nu vet vi säkert att han faktiskt vänder kappan efter pengarna.
Pampstilar som Perssons ska inte kunna fortsätta löna sig och inte bekostas av skattepengar. Men ännu mer oförskämt både mot mänskliga rättigheter och människorna som ska ha dom, är att Kina kan fortsätta ha vetorätt i FN:s säkerhetsråd.
Världen måste göra mer för Burma än att skicka sändebud, prata diplomatiskt och uppmana att gå i rött en hel dag. Ett första steg är att omedelbart stoppa OS i Peking.
Så slår alliansens budget – hårt
Den sågades av alla som inte tror på att själv är bäste dräng. Men vad hjälper det. Alliansen regerar, alltså lägger den också budgeten. Och eftersom alla i alliansen vill vara den som är mest för snabba stora förändringar som drabbar alla utom bäste dräng, blir den därefter.
På sånt följer besked som att ”ingen ska kunna få a-kassa vid deltid mer än 75 dagar” och uttalat som om ännu mer vore något alla deltidsarbetslösa både planerade och hade kul utav och gärna ville fortsätta ha resten av livet. I stället för som det faktiskt är: en konsekvens av ingen rätt till heltid och det enda som bjuds, och särskilt kvinnor i form av låglönejobb inom omsorg och service.
Ett annat är sjukförsäkringsreformen. Som skrämmer till ännu mer sjuklighet och kräver den sjuke på allting annat först och före alla andra behövliga systemförändringar. Alltså blir det lägre ersättning redan från början därför att den sjukpenninggrundade inkomsten ska multipliceras med något annat än idag. Alltså måste den sjuke vara beredd att byta arbetsuppgifter om hon är för sjuk för att klara av sina ordinarie. Funkar inte det ska hon söka jobb någon annanstans redan efter ett halvårs sjukdom.
Och är hon konstigt nog sjuk ännu efter ett års sjukskrivning, får hon dessutom sänkt ersättning. Men eftersom alliansen menar att folk blir friskare fortare ju tuffare dom har det innan, så kommer det givetvis aldrig att gå så långt. Särskilt inte som arbetsgivare ska få dra av dubbla arbetsgivaravgifter om de anställer sjukskrivna.
Ty sådan är numera den enskildes förmåga att det faktiskt inte finns människor som saknar möjlighet att klara liv och ekonomi. Och skulle dom ändå finnas, är dom bara något tillfälligt övergående och har själva både ansvaret och skulden.
Till skillnad från arbetsgivare som aldrig anställer sjukskrivna, arbetslösa eller invandrare med konstiga namn om dom inte får betalt för det.
På sånt följer besked som att ”ingen ska kunna få a-kassa vid deltid mer än 75 dagar” och uttalat som om ännu mer vore något alla deltidsarbetslösa både planerade och hade kul utav och gärna ville fortsätta ha resten av livet. I stället för som det faktiskt är: en konsekvens av ingen rätt till heltid och det enda som bjuds, och särskilt kvinnor i form av låglönejobb inom omsorg och service.
Ett annat är sjukförsäkringsreformen. Som skrämmer till ännu mer sjuklighet och kräver den sjuke på allting annat först och före alla andra behövliga systemförändringar. Alltså blir det lägre ersättning redan från början därför att den sjukpenninggrundade inkomsten ska multipliceras med något annat än idag. Alltså måste den sjuke vara beredd att byta arbetsuppgifter om hon är för sjuk för att klara av sina ordinarie. Funkar inte det ska hon söka jobb någon annanstans redan efter ett halvårs sjukdom.
Och är hon konstigt nog sjuk ännu efter ett års sjukskrivning, får hon dessutom sänkt ersättning. Men eftersom alliansen menar att folk blir friskare fortare ju tuffare dom har det innan, så kommer det givetvis aldrig att gå så långt. Särskilt inte som arbetsgivare ska få dra av dubbla arbetsgivaravgifter om de anställer sjukskrivna.
Ty sådan är numera den enskildes förmåga att det faktiskt inte finns människor som saknar möjlighet att klara liv och ekonomi. Och skulle dom ändå finnas, är dom bara något tillfälligt övergående och har själva både ansvaret och skulden.
Till skillnad från arbetsgivare som aldrig anställer sjukskrivna, arbetslösa eller invandrare med konstiga namn om dom inte får betalt för det.
Det finns mycket vackert i vår hage, men…
Så har vi lärt oss ett nytt ord. Nonylfenol. Och att det finns i handdukar. Och vattenverkens mångåriga problem med höga halter av detsamma, har fått sin förklaring. Och typiskt just vår tid pratas det mer om hur farliga handdukarna är för oss att använda och mindre om textilarbetarnas villkor och att fiskhannar får honors egenskaper.
Och den här veckan avgörs gammelskogens och den biologiska mångfaldens fortsatta öde. I våras tog vår nya regering bort 90 miljoner trots protester. Nu handlar det om ännu mer, kanske hundratals miljoner, och alla utom regeringen tycks förstå att sånt hotar både miljömål och värdefull natur.
Det är egentligen helt obegripligt. Istället är det bara likadant på andra håll.
Som i Karlskrona, där det finns en liten men ändå lika sinnad majoritet. Alltså riskerar tolv rödlistade och därmed sårbara arter, och dessutom femton som varit rödlistade förut, livet. För även om Länsstyrelsen planerar för naturreservat, och biologer och närboende hejar på, får inget stå i vägen när det ska underlättas för infrastrukturer och transporter.
Alltså har en trafikled företräde för att den, som det heter, räddar färjeförbindelsen till Polen. Att färjor inte är ett dugg miljövänliga hör inte hit. Inte heller att vägen tar tio meter i det tänka naturreservatet öster om Lyckeby och att stiftklotterlaven blir absolut närmaste rödlistade granne.
Det är som med plastpåsarna. Ingen verkar bry sig egentligen. Alltså är det viktigare att såna som Hemköp och Willys får fortsätta sälja 120 miljoner kassar om året och med en vinst på 85 öre styck – än att det tar 400 år för naturen att bryta ner en påse. Plastpåsvinster försvaras med att konsumtionen av kassar dämpas när man tar betalt för dom.
Tänker man så, är det förstås självklart att också strunta blankt i både skillertickor och ädelguldbaggar.
Och den här veckan avgörs gammelskogens och den biologiska mångfaldens fortsatta öde. I våras tog vår nya regering bort 90 miljoner trots protester. Nu handlar det om ännu mer, kanske hundratals miljoner, och alla utom regeringen tycks förstå att sånt hotar både miljömål och värdefull natur.
Det är egentligen helt obegripligt. Istället är det bara likadant på andra håll.
Som i Karlskrona, där det finns en liten men ändå lika sinnad majoritet. Alltså riskerar tolv rödlistade och därmed sårbara arter, och dessutom femton som varit rödlistade förut, livet. För även om Länsstyrelsen planerar för naturreservat, och biologer och närboende hejar på, får inget stå i vägen när det ska underlättas för infrastrukturer och transporter.
Alltså har en trafikled företräde för att den, som det heter, räddar färjeförbindelsen till Polen. Att färjor inte är ett dugg miljövänliga hör inte hit. Inte heller att vägen tar tio meter i det tänka naturreservatet öster om Lyckeby och att stiftklotterlaven blir absolut närmaste rödlistade granne.
Det är som med plastpåsarna. Ingen verkar bry sig egentligen. Alltså är det viktigare att såna som Hemköp och Willys får fortsätta sälja 120 miljoner kassar om året och med en vinst på 85 öre styck – än att det tar 400 år för naturen att bryta ner en påse. Plastpåsvinster försvaras med att konsumtionen av kassar dämpas när man tar betalt för dom.
Tänker man så, är det förstås självklart att också strunta blankt i både skillertickor och ädelguldbaggar.
Det här är ingen rolig situation
Skolledningar visste inget. Facket hade noll koll. Och nu rasar föräldrarna, skriver insändare och kräver möten. Och barnen tittar på. Eller står bredvid snarare. Det handlar om skolans vara eller inte vara i Karlskrona och just nu liknar det mer det senare.
Arton miljoner i minus är inte småpotatis. Det är förstås en ekonomisk kris, men faktiskt också en politisk sådan. Femklöverns politiker visste visst men nu heter det bara att ”det här är ingen rolig situation och jag vet inte riktigt hur vi ska hantera den”.
Rejält i underkant, kan man kan kalla sånt ordval. Och samtidigt så typiskt för femklövern som regerar Karlskrona idag. Å ena sidan liten förankring i verkligheten å andra sidan heller ingen kompetens att ta av när den tränger sig på. Skolpolitiken är bara ett av dom ansvarsområden som körs i botten.
Och då är ändå allt tjat om disciplinens saliga inverkan, behörighet framför allt och mer och fler betyg ingenting, jämfört med vad friskolornas rätt att gå före både ekonomi och elevantal ställer till med. Och som ger miljoner i minus, i Karlskrona är det nästan alla dom 18 som nu fattas, bara på grund av överytor. Detta fina ord för skollokaler som blivit för många för att friskolor skaffar helt nya.
Så här står vi, med miljonminus men ändå inte med det som verkligen behövs: ett bättre innehåll i skolan. I stället för papperskopior, mat för en femma per styck, asfalt och 0-9-skolor och lärare som blev schemalagda för flera år sen och efter sjukskrivning kommer åter om så bara på några procent - och oavsett om så en hel nia därmed tappar den mattelärare som i två år förberett dom inför nationella prov.
Och nu ska den största motorsågen alla tider dra över skolan i Karlskrona och stänga och lägga ner. Och flytta barn som vore dom vilka möbler som helst.
När ingen motorsåg någonsin skulle dra över skolan. Därför att det menades något med att sätta barnen i främsta rummet. Och det gick att vägra friskolor.
Arton miljoner i minus är inte småpotatis. Det är förstås en ekonomisk kris, men faktiskt också en politisk sådan. Femklöverns politiker visste visst men nu heter det bara att ”det här är ingen rolig situation och jag vet inte riktigt hur vi ska hantera den”.
Rejält i underkant, kan man kan kalla sånt ordval. Och samtidigt så typiskt för femklövern som regerar Karlskrona idag. Å ena sidan liten förankring i verkligheten å andra sidan heller ingen kompetens att ta av när den tränger sig på. Skolpolitiken är bara ett av dom ansvarsområden som körs i botten.
Och då är ändå allt tjat om disciplinens saliga inverkan, behörighet framför allt och mer och fler betyg ingenting, jämfört med vad friskolornas rätt att gå före både ekonomi och elevantal ställer till med. Och som ger miljoner i minus, i Karlskrona är det nästan alla dom 18 som nu fattas, bara på grund av överytor. Detta fina ord för skollokaler som blivit för många för att friskolor skaffar helt nya.
Så här står vi, med miljonminus men ändå inte med det som verkligen behövs: ett bättre innehåll i skolan. I stället för papperskopior, mat för en femma per styck, asfalt och 0-9-skolor och lärare som blev schemalagda för flera år sen och efter sjukskrivning kommer åter om så bara på några procent - och oavsett om så en hel nia därmed tappar den mattelärare som i två år förberett dom inför nationella prov.
Och nu ska den största motorsågen alla tider dra över skolan i Karlskrona och stänga och lägga ner. Och flytta barn som vore dom vilka möbler som helst.
När ingen motorsåg någonsin skulle dra över skolan. Därför att det menades något med att sätta barnen i främsta rummet. Och det gick att vägra friskolor.
Religion får aldrig beskära yttrandefriheten
Bilden i Nerikes Allehanda på Muhammed som rondellhund sägs vara en förolämpning mot en miljard muslimer. Från Iran kommer påståenden om att det är sionister som publicerat bilden och att vårt land inte vill ha vänskapliga relationer med andra länder.
Muhammedteckningar blev alltså inte bara en händelse som startade och urartade i Danmark, och fick följder i resten av världen. Nu har vi detsamma här. Liksom frågan om det är en provokation att teckna Muhammed och om det i så fall ska få konsekvenser.
Men frågan är helt fel. Det som verkligen gäller är om religioner ska få styra vad som är yttrandefrihet eller vad som får göras eller inte göras i världen och samhället idag. Och det svaret måste bli ett klart nej.
Religioner ska inte styra vare sig det ena eller det andra. Religioner ska inte vara tvång eller underkastelse. Religioner ska kritiseras och ifrågasättas, precis som allting annat. Och att skoja om dom ska inte heller vara något undantag.
Därför måste det vara okej att teckna Muhammed likaväl som att teckna andra av människors valda gudar - och i alla sorters konstellationer – utan självklara rättigheter att få ta hämnd och kräva sanktioner eller att publicister eller tecknare ska brinna i helvetet.
Reaktionerna mot Nerikes Allehanda visar tydligt att religioners tillskyndare inte skyr några medel. Men att gå dessa till mötes i resonemanget att yttrandefriheten måste beskäras för att den djupt kränkt någons övertygelse, vore förödande. Och kan vi tillåta nazister och rasister att ständigt visa bilder på Hitler eller symboler för densamme, ska vi tillåta teckningar av Muhammed.
Dessutom finns det andra övertygelser som först och främst och mer än religiösa sådana, skulle värnas och tillåtas. Ta politiska övertygelser. Eller att få älska den man vill.
Muhammedteckningar blev alltså inte bara en händelse som startade och urartade i Danmark, och fick följder i resten av världen. Nu har vi detsamma här. Liksom frågan om det är en provokation att teckna Muhammed och om det i så fall ska få konsekvenser.
Men frågan är helt fel. Det som verkligen gäller är om religioner ska få styra vad som är yttrandefrihet eller vad som får göras eller inte göras i världen och samhället idag. Och det svaret måste bli ett klart nej.
Religioner ska inte styra vare sig det ena eller det andra. Religioner ska inte vara tvång eller underkastelse. Religioner ska kritiseras och ifrågasättas, precis som allting annat. Och att skoja om dom ska inte heller vara något undantag.
Därför måste det vara okej att teckna Muhammed likaväl som att teckna andra av människors valda gudar - och i alla sorters konstellationer – utan självklara rättigheter att få ta hämnd och kräva sanktioner eller att publicister eller tecknare ska brinna i helvetet.
Reaktionerna mot Nerikes Allehanda visar tydligt att religioners tillskyndare inte skyr några medel. Men att gå dessa till mötes i resonemanget att yttrandefriheten måste beskäras för att den djupt kränkt någons övertygelse, vore förödande. Och kan vi tillåta nazister och rasister att ständigt visa bilder på Hitler eller symboler för densamme, ska vi tillåta teckningar av Muhammed.
Dessutom finns det andra övertygelser som först och främst och mer än religiösa sådana, skulle värnas och tillåtas. Ta politiska övertygelser. Eller att få älska den man vill.
Med en kamera i varje gathörn
Kampen trappas upp sägs det. Ena sidan argumenterar för att övervakningskameror på så kallade allmänna platser ger känslor av trygghet och färre brott och fler dömda. På andra sidan talas om integritet och att inte kameror löser problemen.
För båda gäller att övertyga för att vinna poäng och terräng, och ser man det så är det väl en kamp av något slag. Fast det här har fått både för stora proportioner och fel perspektiv.
Vi är något av experter idag på att lösa problem genom att ta itu med symptomen. För många sjukskrivningar löser vi med jakt och sämre ersättning. Dåliga resultat i kommunala skolor botar vi med att ge tillstånd och pengar till friskolor.
Arbetslösheten ska fixas genom skatterabatter när man jobbar. Integrationens svåra konst gör vi till en fråga om kunskaper i svenska på ojämlika och ojusta villkor. Och så fortsätter det.
Och kampen för att sätta upp kameror för att skydda medborgare, kan alltså verka som en hygglig åtgärd när man hör den. Liksom att fjorton kameror på ett torg i Eskilstuna har lett till fler fällande domar och mindre gängbildning i centrum, kan tyckas vara ett gott tecken.
Men när politiker sitter i tv-rutor och skriver artiklar och avvisar alla risker för kränkningar av integriteten, låter det inte alls bra utan förskräcker. Och när campingägaren hotar med att både flytta sitt och mana andra att lämna landet för att inte han också får kameror, blir han bara ännu tydligare en i raden.
Av dom som tar alldeles för lätt på dom stora frågorna och ropar efter lösningar på symptom. Istället för att ta orsakerna på allvar och vilja göra nått åt dom.
Banker, post och butiker är en annan femma och lagen kräver heller ingen anmälan om kameror där. Där är övervakning viktigare än den ”enskildes intresse av att inte bli övervakad” och för det behövs ingen kamp.
Men på alla andra platser är det inte fullt så enkelt självklart var gränsen går för vad vi måste tillåta och vad vi måste skydda.
Och med en kamera i varje gathörn, vad händer med storebror? Som ju inte bara är ett av världens finaste ord utan också skulle kunna göra så mycket gott.
För båda gäller att övertyga för att vinna poäng och terräng, och ser man det så är det väl en kamp av något slag. Fast det här har fått både för stora proportioner och fel perspektiv.
Vi är något av experter idag på att lösa problem genom att ta itu med symptomen. För många sjukskrivningar löser vi med jakt och sämre ersättning. Dåliga resultat i kommunala skolor botar vi med att ge tillstånd och pengar till friskolor.
Arbetslösheten ska fixas genom skatterabatter när man jobbar. Integrationens svåra konst gör vi till en fråga om kunskaper i svenska på ojämlika och ojusta villkor. Och så fortsätter det.
Och kampen för att sätta upp kameror för att skydda medborgare, kan alltså verka som en hygglig åtgärd när man hör den. Liksom att fjorton kameror på ett torg i Eskilstuna har lett till fler fällande domar och mindre gängbildning i centrum, kan tyckas vara ett gott tecken.
Men när politiker sitter i tv-rutor och skriver artiklar och avvisar alla risker för kränkningar av integriteten, låter det inte alls bra utan förskräcker. Och när campingägaren hotar med att både flytta sitt och mana andra att lämna landet för att inte han också får kameror, blir han bara ännu tydligare en i raden.
Av dom som tar alldeles för lätt på dom stora frågorna och ropar efter lösningar på symptom. Istället för att ta orsakerna på allvar och vilja göra nått åt dom.
Banker, post och butiker är en annan femma och lagen kräver heller ingen anmälan om kameror där. Där är övervakning viktigare än den ”enskildes intresse av att inte bli övervakad” och för det behövs ingen kamp.
Men på alla andra platser är det inte fullt så enkelt självklart var gränsen går för vad vi måste tillåta och vad vi måste skydda.
Och med en kamera i varje gathörn, vad händer med storebror? Som ju inte bara är ett av världens finaste ord utan också skulle kunna göra så mycket gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
