Bra att det finns en motståndare

Den unga företagaren med sallad som specialitet ska sluta med det. Hon ska gå över från att servera sallad i egen bar till att jobba med mänskliga rättigheter. Över och över förresten, själv sa hon att hon skulle ”fortsätta jobba med mänskliga rättigheter” – alltså tycker hon tydligen att hon gjort det hela tiden.

Men det tycker absolut inte alla. Att som denna företagare i salladsbranschen se den egna kampen mot kollektivavtal som en kamp för mänskliga rättigheter är istället att ha fått hela världen om bakfoten. Och några mänskliga rättigheter är det över huvud taget inte alls tal om.

I dom media som gillar det hon gjort, beskrevs hon som en värnlös småföretagare. Som någon som inte såg något ljust i tunneln. Satt i ett rättslöst tillstånd. Utsatt för maktmissbruk. Trakasserad. En stackare som inte ens fick fira ettårsjubileum i salladsbaren utan aktivister utanför i protest. Och i dom media som gillar det hon gjort, är facket hennes totala motsats. En maktmissbrukare på arbetsmarknaden, som går ut i strid med tungt artilleri. Och med en ”taskig” självbild som den som företräder dom svaga i samhället.

Nu är det i alla fall slut. Efter åtta veckors blockad mot salladsbaren som vägrade skriva kollektivavtal, är det hela över. Utan att någon egentligen vann. Det blev inga kollektivavtal och den unga företagaren tar inte ens sin bar och går, hon ska sälja den. I en tid när baren aldrig haft så många kunder som nu och dessutom nyanställt, gör den seriösa företagaren slag i saken och gör det hon sagt att hon tänkte redan i höstas.

Att vägra kollektivavtal och nästan gråta i TV kan mycket väl bli ett knep som fler kommer att ta efter. Då är det bra att det finns en motståndare. Och att denna ger sig på både engagerade småföretagare, små daghem på Lidingö och lettiska byggjobbare i Vaxholm.

Det inget fel på sallader, men mycket mer än en mänsklig rätt blir det aldrig.