Det räcker inte att dra påsen över huvudet

Arbetskollektivet är kanske inte det tystaste i historien, och bockar och bugar inte heller som förr, men sällan har väl en svensk arbetare tigit så mycket som både han och hon gör idag. Oursäktligt många väljer att dra papperspåsen över huvudet, oavsett vad som händer. Se men inte göra. Eller en svensk tiger, är vad som gäller.
Receptet mot sådant skulle kunna vara ett sjutusan till fack. Faktiskt skulle det kunna räcka med ett aktivt och närvarande fack.
Men det och förtroendet för detsamma är i regel lika lågt som den anställde är tyst. Ta bara den senaste siffran; hela 65 procent av dom anställda tycker att facket borde bli tuffare.
Inte bara inom LO, med 84 procent egna sådana tyckare, utan även hos TCO med 75 procent i samma fråga och faktiskt också i Saco med en majoritet som inte heller tycker annorlunda.
Enkäter är enkäter, vi vet, och det hänger på hur man frågat för hur svaret ska tolkas. Men om så många vill ha ett tuffare fack, är det en summering som kräver rejäla och snara diskussioner. Om detta må många tala, men ingen ska behöva gå långt för att leta förklaringar. Det räcker med närmsta bibliotek. Det räcker med en bra sommardeckare av Kjell Eriksson, befolkad med några före detta fackliga bland gestalterna och med inte så lite samtid i raderna.

Vad sägs om; ”Ombudsmännen for som dödgrävare, pratade omkull oss, predikade effektivitet och samordning, när det i själva verket var passivitet dom spred”. För så här kunde det vara; ”Vi hade några hundralappar till hela styrelsen i arvode, vi samlades hemma hos varandra”. Men nu är det ett helt annat tänk; ”Nu ska det vara flotta kontor och milersättning, traktamenten, facklig-politisk samverkan”.
Inte särskilt mycket var kanske bättre förr, och också fackliga ombud kan behöva både konferenser och kontor. Men när facket flyttar utomläns och den mesta kontakten består av avdraget för avgiften, då är det inte särskilt mycket bättre nu heller.

Så alla önskar en vändpunkt och några talar om nästa avtalsrörelse. Det förutsätter inte bara genomallvarliga snack på kontor och konferenser. Det förutsätter faktiskt att vi som betalar också gör något.

Facket är vi, så är åtminstone tanken bakom.