Aldrig ens fel när två träter

Valanalyser tar olika tid och nu är SSU klar med sin. Inte helt oväntat kom man till slutsatsen att socialdemokratin i årets val ”brast i samhällskritiken”. Och så tycker man att partiföreträdare måste sluta skylla på Göran Persson.

Konstaterandet att socialdemokratin inte var tydlig och dessutom tappade fotfästet, det som brukar kallas vanliga människors vardag, är bara att hålla med i. Men att inte skylla på Persson blir en annan femma. Det är visserligen aldrig bara ens fel att två träter och det är en lärdom i alla relationer, och tar man denna devis till politiken och relationen socialdemokratin och folket, skulle det inte vara bara Perssons fel att folk gick ifrån partiet.

Däremot kan en person betyda nästan allt, och det gjorde också Persson. Och då är det svårt att inte konstatera att Persson förstås skulle ha gjort det som måste göras i vilken relation som helst som pågått länge och slutat kännas riktigt bra. Sen vet alla att det är högst traditionellt att alla runtomkring en socialdemokratisk ledare stannar runtomkring, i den meningen att ingen heller ska göra något. Att alla andra sossar var sin tradition trogen gör Persson mindre skyldig, men ändå fortfarande minst sagt ansvarig.

Därför var det både intressant och nytt när Göran Persson tyckte att partiet kunde snegla på ett tidigare samarbetspartis delade partiledarskap. Det var också som att svära i kyrkan. Att vara riktig sosse är ju för många detsamma som att ogilla miljöpartiet minst lika mycket som borgerliga partier.

Syndare brukar vakna sent säger man, men sånt får inte ske hos socialdemokratin. För precis som SSU kommit fram till precis så kommer fler att konstatera - och fler att kräva förnyelse. Och just därför blir Perssons snegling ännu mer intressant, även om en omprövning måste vara mer än ett partiledarbyte.

Att vara fler än bara en är dessutom bra. Och kanske särskilt när partier ska ledas. Om inte annat så för att den som är satt i skuld aldrig är fri.