Ekologiska analfabeter...

Det sägs att det är politiskt och ekonomiskt omöjligt att ta miljöhoten på så stort allvar att man faktiskt också gör något. Det är alltså till att ha både världens sämsta försvar och världens fräckaste alibi. Men vad värre är, det fungerar alldeles utmärkt. Inga protester blir åklagande nog för att politiken eller ekonomin skulle lyssna. Och då pratar vi ändå demokrati i stora delar av världen.

Politiken, som borde och skulle, är feg och oansvarig. Och ekonomin som faktiskt har skyldigheter den också, är nonchalant och oförskämd. Och numera finns det inte heller en enda miljöjournalist värd namnet.

I alla fall inte Miljöpriset 2006, som ställdes in därför att inget av dom nominerade bidragen vare sig stack ut, var nyskapande eller ens tillräckligt modigt.

Miljöprisjuryn är inte nådig i sin kritik, och inte heller fel. Dess slutsatser är att journalistik om miljö och hållbar utveckling ska ha ”en undersökande karaktär, ett sakligt djup och förmår ifrågasätta de makter som bär det tyngsta ansvaret” men att den idag är ”reaktiv, trött och intill förblandning lika i de olika medierna”. Klimatfrågan ”begravdes av en enig journalistkår” i valet och i stället fick vi ”partikansliskandaler, mekaniska partiledarutfrågningar och ett mållöst gapande inför dom politiska blockens löften”.

En urvattnad miljöjournalistik har många orsaker. Nedlagda miljöredaktioner och flockmentalitet hör till dom snällare. Men för journalistikens varumärke ansvarar ingen annan än journalisterna själva. Alltså blir orsaken till att klimatfrågan antingen blir söndagsbilaga eller inte alls, ytterst och i grunden bara journalisterna själva.

Man kan diskutera det rätta i att alls ha journalistiska pris och om det gör journalistiken bättre. Ekologiska analfabeter i den tredje statsmakten är däremot så ofattbart dumt, att det diskuterar vi bara inte.