Demokrati ska kosta

Vissa folk är bra lustiga. Som kan reta upp sig så in i norden på saker som är så ynkliga att dom inte ens är detaljer, så små dom är. Och det i en värld där det inte precis saknas saker att reta upp sig på.

Om man la ihop alla uppretade människor skulle det kunna bli hur många fullmäktigen och regeringar som helst. Nu verkar dom inte vilja bli politiker utan bara klaga på politiker. Och dom kritiserar och klagar så mycket att det blir förakt.

Men politiker är inte dom enda. Fackliga företrädare ses som samma skrot. Vad sägs om att tycka att ”skulle gärna se att alla fackligt engagerade flyttade till Ryssland och levde ut sina lustar där istället”. Eller ”fackpampar har väl alltid levt gott och arbetsbefriat på medlemmars pengar… det vore på tiden att detta frälse finge leva som de medlemmar de säger sig värna om”.

Citaten ovan är hämtat från BLT:s hemsida, där man kan kommentera nästan varje artikel och där folk kan leva ut sitt förakt utan så mycket som ett förnamn på sin egen person. Både dessa citat trotsade ändå vanligheten och skrev sig heta Stefan respektive E Karlsson och frustrerade gemensamt över att politiker i Karlskrona kommunstyrelse, varav några också är fackligt förtroendevalda, avslutat året med en middag betald av ungefär 10 000 skattekronor.

Blir man upprörd över sånt bör man fundera på var man lägger sin energi – och om det verkligen förändrar världen. En middag om året är ingenting mot ett helt års arbete. Dessutom är det bara bra att många människor ändå gör som Gudrun Schyman – men inte exakt förstås, och därför blir både älskarinna, mamma, kvinna och partiledare.

Om det sen blir politik på hel- halv eller fritid spelar ingen roll. Alla sorter behövs. Särskilt i en värld där en sorgligt stor majoritet inte gör någonting alls. Att någon gång i sitt vuxna liv delta i ett politiskt arbete skulle faktiskt vara en skyldighet.

För några, utan att nämna några namn eller ens förnamn, skulle det till och med kunna bli en glad överraskning.

Dessutom, ska demokrati kosta.