Antingen eller...

Veckorna innan ett val är för en partiledare som för vilken som helst i ett svenskt landslag när det är dags för avgörande. Man måste vara allra bäst, annars är det reservbänken som gäller. Vid den tiden i år, var Göran Persson inte precis så engagerad att det smittade av sig. Alltså hade han behövt sitta på bänken både en och två gånger.

Men sådant varken gör man eller sker i ett parti med principen att aldrig byta ut någon som en gång kommit med. Och inte i ett parti där man sällan säger något rakt ut, och särskilt inte i slutminuterna. Och i år var det ett ännu mindre läge. Valarbetet var svårt som det var. Intern kritik – och det hade blivit stört omöjligt. Alltså blev det att slita vidare och låtsas som om herrgården inte fanns lika mycket som att Persson ändå var bra.

Det var självklart så, att den innersta kretsen visste vad alla bara anade om Persson. Dessutom är det så, att i det här partiet tycker man sig inte behöva vara mer förberedd än vad man också var på valnatten. Att ingen kronprins verkar redo, och ännu mindre en prinsessa, är aldrig något större bekymmer. Det är liksom själva grejen i ett parti med ännu en underförstådd princip, den om att alla ändå ska komma när partiet kallar.

En riktig sosse säger alltså aldrig ja när vem som helst frågar. Men sånt är inte lojalitet. Sånt heter jantelag. Och är det något det här partiet måste lära av valförlusten, så är det en rejäl förändring. Och att Jante måste bytas ut, lika mycket som många andra. En riktig förändring kräver också att fler får komma till tals. I en värld där alliansens har fyra och miljöpartiet två kan inte det allra största partiet ha en och bara en.

Den offentliga tystnaden till trots, finns det många kandidater. Och dessa måste nu börja prata. Inte så mycket för att säga ja, som för att säga vad dom vill. Det är inte bara deras förbaskade skyldighet, det allra viktigaste i ett val är att man har något att vilja.

Och egentligen den enda anledningen till att någon alls skulle bli kallad.