Hur egoistisk får man vara?

Hörde något av EU-debatten i lördags? Eller var kanske för upptagen med att räkna ut egna fördelar med en helt slopad fastighetsskatt? Skulle inte förvåna i så fall. Den här valrörelsen lockar inte fram det bästa hos folk precis. Eller så är egoism och självupptagenhet inget obehagligt, och det som borde vara skelett i garderoben i stället helt okej.

Ta mamman som på frågan om föräldraförsäkringens längd, på fullaste allvar sa att hon mycket väl kunde tänka sig vara hemma med sitt barn i sju år. Om det sen skulle fixas med en föräldraförsäkring eller ett vårdnadsbidrag, var något oklart, men hemma tyckte hon att man skulle få vara.

Eller ta hela alliansen. Som ropar usch och fy så fort dom hör ordet försäkring, för det är ju detsamma som bidrag tycker dom, och sådana ska man inte ha. Och allra värst tycker dom om A-kassan. Och föräldraförsäkringen ska kortas, med fyra månader enligt alliansens starkaste parti. Det är för övrigt en knepig pedagogik dom håller sig till i alliansen. Dels ogillar dom bidrag, dels inför dom nya. Men vem vet, kanske är vårdnadsbidraget en vårdnadsförsäkring när allt kommer omkring.

EU-frågan är en av det här valets glömda frågor. Det är inte bra av flera skäl. Men också för att även i den frågan blir skillnaden mellan höger och vänster väldigt tydlig, alltså mellan synen på folk och folk. Eller om man så vill, mellan egoism och inte egoism. I radions EU-debatt i lördags kunde man till exempel än en gång höra hela alliansen tala klartext om låga löner på arbetsmarknaden. Sådana ska vi ha sa dom, men inte bara det. Man var också helt överens om att kollektivavtal inte ska behövas för anställda som jobbar här tillfälligt. Hur länge tillfälligt är, hade man ingen aning om.

Alliansen ser sig som ett regeringsalternativ, och går valet deras väg kommer dom också att hålla i ordförandeskapet i EU 2009. Och på det bordet kommer inte bara arbetsmarknadsfrågorna att landa. Dit kommer också den viktiga klimatfrågan. Och där vet vi var moderaterna står. Eller kanske inte ändå, för moderaterna talar inte miljöpolitik på hemmaplan, så hur ska dom då kunna göra något vettigt i EU.

Men det är inte bara politiker i alliansen som tycker illa om försäkringar och arbetsgivaravgifter eller som ser miljöfrågan som mindre viktig. Ska man tro opinionsundersökningar finns det också väljare som gör det. Och man skäms. Över att folk tydligen kan stava till solidaritet, men inte verkar ha det i kroppen. Och över att vissa plånböckers tillväxt skulle vara viktigare än att andras minibörsar ens klarar vardagen.

Kan skönhet avgöra ett val?

Vad är väl ett väl genomarbetat valmanifest om det ändå bara är skönheten som spelar roll och; har vi det som dom har det i Finland? Vi hade ju en gång en Westerbergs-effekt, kan någon fortfarande ha en sorts släng av det?

Har självaste politiken kanske själv fallit offer för det sexualiserade samhället, trots att ingen verkar vilja ha det och alla verkar tycka att det faktiskt gått för långt. Utom moderaten som ansåg det helt okej och accepterat att dra igång sin personvalskampanj på nattklubb med hjälp av lättklädda kvinnor. Han menade säkert att rikta blickarna på något annat än en kampanj som i övrigt inte innehöll något att locka med, men inte ens det kan faktiskt bli en ursäkt. Då, på Westerbergs tid, hette det svärmorsideal och att kvinnor skulle lockas att lämna både sitt tidigare partival och sitt vanliga förnuft för Bengt i folkpartiet. Idag pratas det om att bruna ögon på Reinfeldt skulle ha en liknande effekt. Det är sant att ögonen på Reinfeldt är bruna, men sen är det tvärt slut. Det som skulle likna Westerberg, gör det inte. Och detsamma gäller för en skönhet som enligt undersökningen i Finland kan avgöra ett val.

För hur gulligt det än är med brunögda, så är precis allt i Reinfeldts politik något helt annat. I den ska varken a-kassa eller sjukförsäkring gå att överleva på, hur långt det än är till nästa jobb eller friskskrivningen. Med den blir nya jobb låglönejobb, och ungdomar får det förmodligen allra värst. Med den ska föräldrar tvingas avstå fyra månader i föräldraförsäkringen och dom månader som blir kvar ersätts med 75 %. Och bland det allra senaste finns det faktum att bara femton kommuner i landet får lägre fastighetsskatt, och allra mest ska dom i Danderyd och Lidingö, Solna, Sundbyberg och Vaxholm tjäna. När detta skrivs har Reinfeldt inte svarat offentligt på självklara frågor av en sådan bostadspolitik men allianssystern Maud Olofsson var lika glad som vanligt och sa ”det är ju där som problemen finns, låt oss lösa det då”.

Om man väljer att bortse från folkpartiets profilskolor och disciplinära åtgärder mot alla andra elever, så måste väl ändå Olofsson glädje trots allt vara ett av dom större problemen också för en med bruna ögon. Lägger man därtill kristdemokraternas egen variant på fastighetsskattens slopande, och som gör att glesbygdskommunerna (och som kd säger man ömmar för) får betala ännu mer, medan en Danderydsbo ska kunna tjäna så mycket som 30 000 - då borde ingen ögonfärg i världen kunna slå det valmanifest som socialdemokraterna gjorde offentligt i förra veckan. Att välja mellan snygg eller osnygg i politiken, ska man passa sig noga för att göra. Ögonfärg eller annan individuell fägnad hör inte dit. Läsa på, lyssna och jämföra är det som gäller. Det är möjligt att någon kommer fram till att fördelningspolitik och väl färd åt alla inte är något för en själv, men då hör man också hemma i alliansen. Och sen kan man ju försöka förklara för nästa generation hur man egentligen tänkte.

Först så går det upp...

Det politiska läget är som vilken berg-och-dalbana som helst. Än går det upp och än rasar det utför. Och ibland beror det på i vilken vagn du sitter, för hur mycket det känns av varje. Men det är förstås skillnad på nöjesfält och andra fält. Och ska vi prata opinionsundersökningar spelar det roll också hur semestern ter sig.

Vem som är hemma när telefonen ringer, och vem som har fast telefon i fritidshuset, för att inte tala om vem som över huvud taget har ett fritidshus; kan avgöra en hel opinionsundersökning som inte ringer mobilsamtal. Och i en semestermånad som juli blir denna realitet ett riktigt bekymmer. Till och med så mycket att en och annan statsvetare inte ens tycker det är vettigt att tolka dess resultat – risken för snedfördelning är uppenbar. Man kan gott undra varför det ens görs opinionsundersökning under sådana förhållanden.

Men, som man säger till Helge, så är det ändå procenten som gäller. Och det får alltså vara hur mycket semester och hur många grundfel i undersökningen det vill en julimånad 2006. Ingen med både hjärta och hjärna åt vänster gillar läget när procenten sägs visa den lägsta siffran på så länge som 1914. Men att det skulle vara svårt att vända något sådant, inte alls.

Inte med moderaterna, som vill vara så nya att dom vid sidan om alla lägre ersättningsnivåer också stryper fyra månader i föräldraförsäkringen och totalt förnekar till och med miljöfrågorna. Inte med kristdemokraterna, som vill ha så mycket vårdnadsbidrag och kärnfamilj och dom till och med gör skillnad mellan människors värde och rättigheter för att få det att gå ihop. Och inte heller med ett folkparti som blivit så taggig och hård i sin liberalism att dom ska fixa både integrationen och en bättre skola med hot istället för morötter.

Och så har vi centern; som i sin ambition att vilja förändra allting, hoppar av energiuppgörelsen och hittar på nya anställningsvillkor för den unga generationen. Sverige är sjukt, tycker centern.

Och med det sagt, är dom inte ensamma i alliansen om att tala osanning. Och man kan gott undra hur dom ska kunna regera.

En charad är inte alltid fel..

Det får vara hur tekniskt begåvat och innovativt det vill, men en dammsugare, en elvisp och ett förkläde kan i alla fall reta upp den halva del av befolkningen som efter att ha kommit hem helt slutkörd ändå måste ta tag i både dessa och allt annat. Och har man därtill en kristdemokratisk läggning kan man i vissa stunder också bli frustrerad av att se sådana ting. I alla fall om man som kristdemokrat inte vill tro på konsekvenserna av den egna politiken. Och i alla fall när prylarna används som mycket talande symboler i ett politiskt budskap.

För så gjordes och det hände i samband med Sailet i Karlskrona i lördags. Och bakom upptåget, och därmed också bakom hushållsattiraljerna och i förklädena, stod SSU. Som dessutom valt att förtydliga sin charad med hjälp av några skrivna ord. Dom i sin tur sa att KD var detsamma som kvinnor tillbaks till spisen. Och bland kristdemokraterna, som tillsammans med dom andra i alliansen hamnat i ståndet bredvid, tog det alltså hus i helsicke.

Det är aldrig lätt att ha en motståndare som närmsta granne, och när denne dessutom talar klartext blir det förstås ännu otrevligare. Så inte var det konstigt att kristdemokraterna inte skrattade, eller ens drog på munnen. Men charaden var kul, och ingen kan heller anklaga dom unga socialdemokraterna för att ha överdrivit. Det gör man inte när man har alldeles rätt.

Och det är bara så. Att kristdemokratin har stora problem att förklara att det som blir med deras familjepolitik, trots allt skulle vara något för både 2000-talet och framtiden. Och inte blir dom trovärdigare bara för att dom faller in i kritiken mot miljöpartiets förslag om deltidsledig förälder.

Kd är det dom alltid har varit. Men idag kanske ännu tydligare, i och med att man både garanterat och deklarerat sig som ett av fyra hårda hörn i en politisk allians som i allt dom tänker och gör, går åt höger. Denna högerallians har dessutom interna problem. För hur mycket allians man än skyltar med att ha, är det uppenbart att det blivit allt svårare att hålla ihop. Alla drar både utåt, åt det egna hörnet till – samtidigt som alla säger att man för allt i världen håller ihop i mitten. Lös det, den som kan.

Det där med att bli ett helt nytt parti har ju moderaterna redan försökt med.

En blandning så salig att man häpnar

Det kommer ständigt nya, som nu inför den senaste söndagsvilan. Det är konstigt att dom inte spruckit av godhet om det nu är så goda idéer och förslag dom verkligen kommer med. Men kanske är det ändå på väg mot alla vägars ände nu. Eller minst sagt på en felaktig väg. Resultatet, i form av dom senaste förslagen i det senaste valmanifestet för att få ihop allt det där med kärnfamilj, heterosex, moral och kurage - är i alla fall en så salig blandning att man häpnar. Och funnes det ett kalkonpris för hedersknyfflar, då skulle han ha det; Göran Hägglund, partiledaren för dom goda kristdemokraterna.

Han får gärna dela det med dom andra i samma parti. Ett pris är alltid ett pris, om än med kalkon, och känns det rätt på flera håll och flera sätt så blir det ju bara ännu bättre. Och kommer man på något så schysst som en civilkuragelag; ja! Och en alldeles särskild medborgarbok för dom alldeles särskilda; ja, ja! Det blir en en hel hedersdelegation, javisst! - ska man ju ha något för det.

Men vi andra vet vi också. Det är inte lätt vara medborgare, vare sig här eller där. Det är mycket att lära och språket är bara bland det allra första. Sen krockar kulturer och sen krockar miljöer och olika myndigheter och arbetsgivare och hela drösen med demokratiska teorier - och allt är lika svåra att ställa om till. Och så långt är vi andra fortfarande med; för vem vill inte hjälpa, tänker ju vi andra också, eller hur? Så här måste det ju till en lösning på nått sätt, det vet ju vi andra också! Och vi vet också att trots allt man säger om chanser och möjligheter, så är det först när man, och just därför att man, är medborgare med flera generationer av samma medborgarslag bakom sig, som man faktiskt och på riktigt kan välja vad man vill. Detta vill absolut alla med hjärtat på det rätta medmänskliga stället, ändra på.

Och ett sådant finns förstås också hos många kristdemokrater, men vad rätt dom tänkt och hur mycket dom än av kärlek vill och så vidare, så är det ändå här det blir till fel i partiets tänk. Som till exempel när partiet vill att medborgaren allra först ska förstått skillnad på skyldigheter och rättigheter och skola och allt annat - och då tycker att en bok blir jättebra.

Sådant kan möjligen gå ihop med alliansen. Med folkpartiets valmanifest och språktester - och med dom nya moderaterna, även om just dom inte har vare sig något nytt manifest eller något garantibevis. Men dom har visst roligt, eller hur det nu var hon sa, Maud Olofsson. Eller var det kanske politiken hon menade?

Nej. Den är ju inte kul alls.

Från ord till handling

Det ska vara dom som ogillar friår som tycker annorlunda. Fast dom är ju emot friår oavsett vad dom jämför det med, så varför bry sig. För oss andra däremot, är tanken att byta delpension mot ungdomsjobb helt rätt tänkt. Men att stanna vid blotta tanken vore dumt. Det är dags att gå från ord till handling. Och medan vi gör det kan vi samtidigt sluta kalla det för någon annat än det är.

Delpension är bra och kärt barn har många namn, men ibland går det för långt. Till exempel när man, som somliga gör, talar om delpension som överbryggningspolitik. Ordet finns, så det är inget nytt. Men sånt borde ändå inte vara tillåtet att säga högt, hur många demografiska pucklar man än kapar samtidigt. Andra säger särlösning, men vadå särlösning. Delpension är så mycket mer och har dessutom en hållbar långtidsverkan på alla inblandade. Vad annat kan det bli när slitna äldre arbetstagare får chans att trappa ner och ändå hålla kontakterna och det arbetssociala livet igång – samtidigt som yngre inte bara självklart tar vid utan också får det dom har rätt till; en plats på arbetsmarknaden.

Att äldre byts mot yngre är förvisso en växling i generationer men inte ens det borde vi säga den här gången. Vi har kallat arbetsmarknadsåtgärder för generationsväxling förut och med inte alltför roliga resultat, så det enda som sker med ännu en generationsväxling riskerar alltså att bli förväxling. Och samma sak skulle hända om vi sa kortare arbetsdag, men hur fel det än är att jämföra sex timmars arbetsdag med delpension, så är det ändå det närmaste man kan komma. Båda har dessutom det gemensamt att dom skapar arbetstillfällen. Och båda, tillsammans med friår, är också något helt annat än sänkta löner och försämrad arbetsrätt.

Så hur man än räknar kan det alltså inte bli annat än fördelar med att åter igen införa möjligheten till delpension. Det ska vara på en punkt det skär sig i så fall. Nämligen förslaget att delpension bara skulle gå att få dom närmaste fyra åren. Det är som att säga att ungdomsarbetslösheten skulle ta slut 2010. Eller att äldre arbetstagare aldrig blir slitna efter 2011.

Ska det vara så blir delpension aldrig vad det har varit. Och då är det förstås inget annat än en generationsväxlad överbryggningspolitisk särslösning. Hur dumt det än låter.

Det räcker inte att dra påsen över huvudet

Arbetskollektivet är kanske inte det tystaste i historien, och bockar och bugar inte heller som förr, men sällan har väl en svensk arbetare tigit så mycket som både han och hon gör idag. Oursäktligt många väljer att dra papperspåsen över huvudet, oavsett vad som händer. Se men inte göra. Eller en svensk tiger, är vad som gäller.
Receptet mot sådant skulle kunna vara ett sjutusan till fack. Faktiskt skulle det kunna räcka med ett aktivt och närvarande fack.
Men det och förtroendet för detsamma är i regel lika lågt som den anställde är tyst. Ta bara den senaste siffran; hela 65 procent av dom anställda tycker att facket borde bli tuffare.
Inte bara inom LO, med 84 procent egna sådana tyckare, utan även hos TCO med 75 procent i samma fråga och faktiskt också i Saco med en majoritet som inte heller tycker annorlunda.
Enkäter är enkäter, vi vet, och det hänger på hur man frågat för hur svaret ska tolkas. Men om så många vill ha ett tuffare fack, är det en summering som kräver rejäla och snara diskussioner. Om detta må många tala, men ingen ska behöva gå långt för att leta förklaringar. Det räcker med närmsta bibliotek. Det räcker med en bra sommardeckare av Kjell Eriksson, befolkad med några före detta fackliga bland gestalterna och med inte så lite samtid i raderna.

Vad sägs om; ”Ombudsmännen for som dödgrävare, pratade omkull oss, predikade effektivitet och samordning, när det i själva verket var passivitet dom spred”. För så här kunde det vara; ”Vi hade några hundralappar till hela styrelsen i arvode, vi samlades hemma hos varandra”. Men nu är det ett helt annat tänk; ”Nu ska det vara flotta kontor och milersättning, traktamenten, facklig-politisk samverkan”.
Inte särskilt mycket var kanske bättre förr, och också fackliga ombud kan behöva både konferenser och kontor. Men när facket flyttar utomläns och den mesta kontakten består av avdraget för avgiften, då är det inte särskilt mycket bättre nu heller.

Så alla önskar en vändpunkt och några talar om nästa avtalsrörelse. Det förutsätter inte bara genomallvarliga snack på kontor och konferenser. Det förutsätter faktiskt att vi som betalar också gör något.

Facket är vi, så är åtminstone tanken bakom.

Den har sina tillskyndare och sina kritiker

Lika säkert är att politikerveckan på Gotland kommer att återuppstå till dess att dom som varit där femtielva gånger äntligen tröttnat också på sig själva just där. Men dit är det garanterat långt. Så det är bara att stå ut, i bästa fall slinker det med en ovanligt fräsch fråga, men annars är garantin lika hundraprocentig här; med samma typ av reportage som vanligt.

Detsamma gäller för svaren. Ytterst sällan och konstigt nog gör ju inte ens ett valår Almedalsveckan mycket mer spännande. Ett och annat utspel förstås, till exempel 58 år eller äldre och du kan bli mentor i äldreomsorgen; det är bra, och 300 kronor mer i bostadsbidrag till förtidspensionären; det är ganska okej. Men dom bästa sparas det ändå på till valspurten i augusti. Ty sådan är nu vår svenska politik.

Att flytta Almedalen, med hela dess maskineri och tradition, är alltså inte att tänka på. Och varför skulle ett berg röra på sig, sånt är bara sagor. Men en utmaning och utmanare i sig hade varit en lokal-regional politikervecka. Inte för att folk längtar ihjäl sig efter politik mitt i sommar och semester, utan därför att dom flesta verkar otäckt ointresserade. Mot sådant måste vi hitta på bot, och att testa kan inte vara fel.

Kommunalråd och landstingsråd, dom faktiska lika väl som dom i opposition, är givna även en sådan vecka. Men en politikervecka i Blekinge med Blekinges politiker ska vara så många fler än bara dom. Och däri ligger för det första poängen, och för det andra spänningen och utmaningen. Fritidspolitiker på och utanför listorna skulle synas och höras. Och är det något som skulle vara annorlunda = spännande och utmanande, är det väl det. Ingen kan i alla fall säga att det vore oviktigt.

Första gången är kanske en vecka att ta i. Men två dagar är inte omöjligt. Ingen blir i alla fall särskilt politiskt engagerad, eller ens intresserad, bara genom att läsa partiprogram eller ögna valbroschyrer. Det behövs något mer och annat. Att se nya ansikten och höra andra röster är något sådant. Kanske lockas inte den allra tröttaste väljaren men några fler än den interna torgmötesklubben dyker säkert upp.

Bland det bästa finns också att nya frågor kommer upp. Och fler. Och andra än dom som politikerna valde ut i sin genomtänkta strategi. Och valår eller inte, för politiken är massmedia minst lika viktig som både reklambyrån och väljaren, så den är där. Men på köpet kommer ännu mer.

På köpet kommer partierna att inse att det i dom egna leden faktiskt finns ett helt gäng av det dom alla så gärna önskar; nämligen engagerade människor.