Bra att det finns en motståndare

Den unga företagaren med sallad som specialitet ska sluta med det. Hon ska gå över från att servera sallad i egen bar till att jobba med mänskliga rättigheter. Över och över förresten, själv sa hon att hon skulle ”fortsätta jobba med mänskliga rättigheter” – alltså tycker hon tydligen att hon gjort det hela tiden.

Men det tycker absolut inte alla. Att som denna företagare i salladsbranschen se den egna kampen mot kollektivavtal som en kamp för mänskliga rättigheter är istället att ha fått hela världen om bakfoten. Och några mänskliga rättigheter är det över huvud taget inte alls tal om.

I dom media som gillar det hon gjort, beskrevs hon som en värnlös småföretagare. Som någon som inte såg något ljust i tunneln. Satt i ett rättslöst tillstånd. Utsatt för maktmissbruk. Trakasserad. En stackare som inte ens fick fira ettårsjubileum i salladsbaren utan aktivister utanför i protest. Och i dom media som gillar det hon gjort, är facket hennes totala motsats. En maktmissbrukare på arbetsmarknaden, som går ut i strid med tungt artilleri. Och med en ”taskig” självbild som den som företräder dom svaga i samhället.

Nu är det i alla fall slut. Efter åtta veckors blockad mot salladsbaren som vägrade skriva kollektivavtal, är det hela över. Utan att någon egentligen vann. Det blev inga kollektivavtal och den unga företagaren tar inte ens sin bar och går, hon ska sälja den. I en tid när baren aldrig haft så många kunder som nu och dessutom nyanställt, gör den seriösa företagaren slag i saken och gör det hon sagt att hon tänkte redan i höstas.

Att vägra kollektivavtal och nästan gråta i TV kan mycket väl bli ett knep som fler kommer att ta efter. Då är det bra att det finns en motståndare. Och att denna ger sig på både engagerade småföretagare, små daghem på Lidingö och lettiska byggjobbare i Vaxholm.

Det inget fel på sallader, men mycket mer än en mänsklig rätt blir det aldrig.

S-kvinnor kan bli lika utanför som Fi

En väldigt bra dokumentär om Feministiskt initiativ och man trodde att nu, nu skulle väl ändå snacket om några av livets väsentligheter komma igång igen. I stället blev reaktionen ingen alls. Men samtidigt en påminnelse om hur det blev alldeles innan valet i höstas.

Då gjorde många precis likadant, både i media och bland männen, och dessutom många kvinnor. Dom låtsades som om Feministiskt initiativ inte fanns. Att tiga ihjäl Fi blev en strategi lika använd som effektiv. Många gjorde inte ens nått när Fi mitt i valrörelsen blev lika med att män är djur. Dom som inte gillar och därför inte fattar vad feminism är och vill, lyckades få känslan hos slagna kvinnor att bli detsamma som alla i Fis faktiska inställning till allt som heter man.

Med nästan bara ett undantag tog politiker i gamla hederliga partier ingen debatt med Fi. Det gjorde man inte med dom som kallar sig Sverigedemokraterna heller, men det tror man i alla fall nu att man borde ha gjort. Snacka om att ha en logik som haltade. Och kanske just därför ett resultat som både skrällde och skrämde.

Men om valtaktiken var dum är det inget mot vad det socialdemokratiska kvinnoförbundet kanske håller på att bli. Om s-kvinnor landet runt skulle följa sin förbundsordförandes rekommendationer är kravet på sex timmars arbetsdag inte längre (s)-märkt. Frågan är sedan några år lämnad åt arbetsmarkandens parter att avgöra - och nu ska socialdemokratiska kvinnor därför inte längre göra sig besvär.

Men det måste dom göra. Sex timmars arbetsdag är inget krav vilket som helst. Det kan sägas och viljas många rätta saker om feminism och jämställdhet - men utan kortare arbetsdag händer inget. Sex timmars arbetsdag är också en av dom bättre lösningarna på det som också statsvetarprofessorn ser som ett problem, nämligen det antifeministiskt projekt som kallas den heterosexuella kärnfamiljen.

Än så länge är nog Fi bara mer utanför än uträknade men den dag s-kvinnor ger upp kravet på sex timmars arbetsdag, är dom tillbaks dagen efter. Det är i värsta fall inte s-kvinnor.