Fjorton plus en är inte jämställdhet

Det blev bara gubbar. Oj då. Vilken otur, som det kan gå. Hoppsan. Det tänkte vi inte på. Vi tog ju bara dom som stod överst. Tänk att det bara var gubbar. Det var ju inte meningen. Det var ju inte bra. Men nu blev det så.
Vadå blev. Det finns faktiskt nått som heter påverka.
Att misslyckas med att påverka den ena gången, kan vara en sak. Men inte när det misslyckas en andra gång. Och särskilt inte när man gör något nytt. Alltså finns det inga ursäkter för att det blev bara gubbar i Karlskrona kommuns nya grupp för övergripande strategiska planeringsfrågor.
Att gruppen faktiskt har en kvinna förändrar ingenting. Det är bara gubbar i en grupp när, som här till exempel, en av femton är kvinnor. Att denna enda kvinnan ändå säger att hon inte bryr sig, är bara att beklaga. Alla vi andra kallar det för ojämställdhet. Eller, om man vill prata EU-terminologi, ett jämställt underskott.

Ordföranden skyller snedvridningen på att urvalet bygger på presidierna i några utvalda nämnder och dom kommunala bolagen. Men en urvalsprincip som leder till mansdominans blir en felaktig sådan. Och ett urval som blir mansdominans modell värsting blir inte bara ännu mer fel, utan totalt oacceptabelt.
Struntprat är alltså bara förnamnet på det ordföranden gör sig skyldig till. Särskilt som han vill mena att detta är "den modell vi tror fungerar bäst för att få en fungerande och effektiv samordning".

Ändå är ordföranden inte ensamt skyldig. Inte för fel urval och för den skull inte heller för konsekvenserna. Allt faller tillbaks på många fler, både partier och personer.
Och allians eller socialdemokrati gör här ingen större skillnad. Ingen av dom valde lika många män som kvinnor i sina val till presidier - och faktiskt inte till något annat heller.

Men det går inte att snacka påverkan om man inte gör det. I det här fallet måste gruppen med framtidsfrågor på agendan, väljas om och väljas ny. Och sen måste partier, härifrån och nu, ta jämställdhet på fullaste allvar och tänka och göra annorlunda alla andra gånger framöver.
Det är lika självklart som att Fi annars kommer tillbaks med full kraft.

Någon annan än Mona blir en revolution

En sak är att välja partiledare, men viktigast för den socialdemokratiska kongressen i mars blir inte att fastslå vem som ska bli det. Det gjordes i förra veckan. Nu kan man bara hoppas att kongressen tar chansen att välja en större och ännu mer hållbar partiledarledning. Och utan att omedelbart bara vilja trösta Knyttet, det vill säga alla dom som föll på målsnöret.

Det behövs två-tre personer som både är lika och olika den nya partiledaren, och som vill förnya utan att gå ännu mer högerut. Och det finns att göra både utåt och inåt. Inåt kan det vara dags att slänga traditionen som bara fått fram drygt en handfull partiledare för den sammanlagda perioden av hittills 118 år.

Ingen orkar och ingen vill ha en och samma ledare i flera mandatperioder. Inget parti mår heller bra när bara en och samma person styr och ställer och syns. Lika ofrisk är principen att ingen villig eller lysten kandidat får finnas förrän valberedningen sett ut en. I en värld som kräver radikala och långtgående förändringar för att alls bli bättre, finns ingen nytta av den sortens styrda partier.

Nu fick Mona Sahlin frågan, och sa ja. Och nu blir det Mona. Någon annan blir en revolution. Och i media tjatas det om att hon är mer höger än vänster.

Hon har sagt sånt som att hon kan tänka sig pigjobb, att småföretagare är hjältar och att som feminist ska man vara för EU. Här måste hon tänka om.
Inte ens i en värld som kräver nya tankar är detta rätta vägar att slå in på för att göra politiska beslut. Städning åt friska vuxna som inte orkar själv ska inte vara något jobb, småföretagare är inte mer hjältar än andra som också sliter på jobbet och för en feminist kan man som bäst bara ha svårt för EU.

Då är det bättre att höra att Sahlin vill ha ett nyfiket och roligt parti, att integration, hbt-frågor och miljö - äntligen - måste komma upp på den riktiga dagordningen, och att det nu ska bli mer "vi" än "jag" i partiledningen. Vid ett möte med unga kvinnliga socialdemokrater ska hon ha sagt att det blivit "trångt i tankevärlden" med Göran Persson som ledare och att hon av valberedningens pärm förstått att många hoppar av både parti och uppdrag just därför.

Sådant tal får många av oss att börja tro på rätt sorts förnyelse, och både lite inåt och lite utåt. Några fler bra vid samma sida och en kongress och ett parti som gör rätta val till tomma platser i verkställande utskott av alla dom slag, och det kan bli riktigt bra - och roligt igen.
Men först ska den nya partiledaren Mona Sahlin komma till Blekinge. Och här är det minst lika trångt i tankevärlden som på andra platser.

Sanning skriven på näsan

Att Sverige är en del av globaliseringen och att man kan se boxning på TV, låter helt rätt när man hör det. Men inte när den före detta proffsboxaren Paolo Roberto i en radiointervju använde detsamma som argument för det han tycker är det mest självklara i världen.

Att Roberto vill ha boxning på både proffs och amatörnivå, på riktigt i Sverige - och alltså inte bara på TV från något annat globaliserat land, eller vad nu sådana länder kallas enligt Roberto-vokabulären – är inget nytt. Det har han velat länge. Han kräver också att svenska boxare ska ha rätt till svensk sjukvård.

Det är väl det enda han har rätt i, för det har dom, och oavsett om den krossade näsan skulle bero på en knytnäve i en ring eller en likadan på gatan. Men nu är det inte riktigt det han menar. I en debattartikel i samma veva som radiointervjun, skrev han att andra länder (globaliserade?) har läkarkontroller som ”i stort sett har bestått i att gapa och säga aaa” och – och här kommer det som är hans verkligen mycket egna poäng – ”hade man (och menar Sverige) verkligen brytt sig om vår hälsa så hade vi fått boxas på hemmaplan med hårda kontroller”.

Svenska boxare ska alltså få boxa både näsa och hjärnceller av sig, och dom ska inte behöva göra det i matcher som sänds på TV från annat land utan få göra det hemma i det globaliserade Sverige, så att dom kan få svensk sjukvård. Hur man än vrider på något sådant, blir det både dumt och livsfarligt. Då är det tur att det finns en annan sida, och att bra många fler än Roberto och Svenska Boxningsförbundet alldeles säkert står där, tillsammans med bland andra hjärnforskaren Martin Ingvar.

För det är klart att det är lika självklart som otäckt att även svenska elitboxare är drabbade av hjärnskador – boxning leder ju till det, det fattar väl vem som helst. Och lika sant är antagligen att kampsporter kan kanalisera våldsamma ungdomars beteenden, liksom att det finns risker med för korta observationsperioder – för vem skulle egentligen kunna påstå att det inte är så.

Även om man inte känner någon, kan man tycka illa om det personen representerar. Och precis så är det med Paolo Roberto och Svenska Boxningsförbundet.

Gå du också, Bildt!

Vår nye utrikesminister Carl Bildt är, snällt sagt, på väg att göra bort sig alldeles. Nu senast i går kväll i en direktintervju i fyrans nyheter, där han valde att prata i mun på utfrågaren och därmed också fullständigt struntade i frågorna om sina optioner och miljoner i den kommande ryska gasledningen i Östersjön. Sveriges utrikesminister visar därmed inget annat än något så skämmigt som ren och skär nonchalans.

Inte så mycket därför att han vägrar att svara på journalisters frågor, fast det är illa nog. Utan mest för att han inte har vett eller lust att förstå vilka ledband han med all rätta uppfattas gå i. Och som han, som utrikesminister, absolut inte ens skulle komma i närheten av den minsta lilla misstanke där om. Utan att i så fall avgå. Och funkar inte den egna maskinen, ska andra rycka in.

Men Bildt är inte någon man flyttar så lätt. Om det beror på att alliansen gör skillnad på ministrar liksom man vill göra skillnad på folk, kan vara osagt. Det kan lika gärna vara något annat. Det är ju till exempel inte enbart kroppsspråket (ta bara foten i tv-intervjun!) som är tydligt hos Bildt.

Miljöpartiet kräver i alla fall att Bildt ska gå. Och vad gör då socialdemokratin - ja, härom dan skickade man fram partisekreterare Ulvskog. Det är kanske för mycket begärt att kräva ett samkör med miljöpartiet just nu, men något annat än Ulvskog i den här historien hade inte varit att begära för mycket. Eller så är det kanske det. För vad hjälper det att Göran Persson är kvar när han väljer att vara tyst och borta, samtidigt som tänkbara efterträdare enligt någon fånig gammal princip tydligen inte ska ha något säga om någonting.

I socialdemokratin finns det idag ingen som tar vare sig täten eller ordet och det största partiet har därför hamnat i en minst lika obegriplig situation som den nye utrikesministern Bildt i en pinsam.

Här är lösningen i alla fall att likna vid ett samkör. För precis som Persson snart gör, ska också Bildt snarast göra.

Demokrati ska kosta

Vissa folk är bra lustiga. Som kan reta upp sig så in i norden på saker som är så ynkliga att dom inte ens är detaljer, så små dom är. Och det i en värld där det inte precis saknas saker att reta upp sig på.

Om man la ihop alla uppretade människor skulle det kunna bli hur många fullmäktigen och regeringar som helst. Nu verkar dom inte vilja bli politiker utan bara klaga på politiker. Och dom kritiserar och klagar så mycket att det blir förakt.

Men politiker är inte dom enda. Fackliga företrädare ses som samma skrot. Vad sägs om att tycka att ”skulle gärna se att alla fackligt engagerade flyttade till Ryssland och levde ut sina lustar där istället”. Eller ”fackpampar har väl alltid levt gott och arbetsbefriat på medlemmars pengar… det vore på tiden att detta frälse finge leva som de medlemmar de säger sig värna om”.

Citaten ovan är hämtat från BLT:s hemsida, där man kan kommentera nästan varje artikel och där folk kan leva ut sitt förakt utan så mycket som ett förnamn på sin egen person. Både dessa citat trotsade ändå vanligheten och skrev sig heta Stefan respektive E Karlsson och frustrerade gemensamt över att politiker i Karlskrona kommunstyrelse, varav några också är fackligt förtroendevalda, avslutat året med en middag betald av ungefär 10 000 skattekronor.

Blir man upprörd över sånt bör man fundera på var man lägger sin energi – och om det verkligen förändrar världen. En middag om året är ingenting mot ett helt års arbete. Dessutom är det bara bra att många människor ändå gör som Gudrun Schyman – men inte exakt förstås, och därför blir både älskarinna, mamma, kvinna och partiledare.

Om det sen blir politik på hel- halv eller fritid spelar ingen roll. Alla sorter behövs. Särskilt i en värld där en sorgligt stor majoritet inte gör någonting alls. Att någon gång i sitt vuxna liv delta i ett politiskt arbete skulle faktiskt vara en skyldighet.

För några, utan att nämna några namn eller ens förnamn, skulle det till och med kunna bli en glad överraskning.

Dessutom, ska demokrati kosta.

Aldrig ens fel när två träter

Valanalyser tar olika tid och nu är SSU klar med sin. Inte helt oväntat kom man till slutsatsen att socialdemokratin i årets val ”brast i samhällskritiken”. Och så tycker man att partiföreträdare måste sluta skylla på Göran Persson.

Konstaterandet att socialdemokratin inte var tydlig och dessutom tappade fotfästet, det som brukar kallas vanliga människors vardag, är bara att hålla med i. Men att inte skylla på Persson blir en annan femma. Det är visserligen aldrig bara ens fel att två träter och det är en lärdom i alla relationer, och tar man denna devis till politiken och relationen socialdemokratin och folket, skulle det inte vara bara Perssons fel att folk gick ifrån partiet.

Däremot kan en person betyda nästan allt, och det gjorde också Persson. Och då är det svårt att inte konstatera att Persson förstås skulle ha gjort det som måste göras i vilken relation som helst som pågått länge och slutat kännas riktigt bra. Sen vet alla att det är högst traditionellt att alla runtomkring en socialdemokratisk ledare stannar runtomkring, i den meningen att ingen heller ska göra något. Att alla andra sossar var sin tradition trogen gör Persson mindre skyldig, men ändå fortfarande minst sagt ansvarig.

Därför var det både intressant och nytt när Göran Persson tyckte att partiet kunde snegla på ett tidigare samarbetspartis delade partiledarskap. Det var också som att svära i kyrkan. Att vara riktig sosse är ju för många detsamma som att ogilla miljöpartiet minst lika mycket som borgerliga partier.

Syndare brukar vakna sent säger man, men sånt får inte ske hos socialdemokratin. För precis som SSU kommit fram till precis så kommer fler att konstatera - och fler att kräva förnyelse. Och just därför blir Perssons snegling ännu mer intressant, även om en omprövning måste vara mer än ett partiledarbyte.

Att vara fler än bara en är dessutom bra. Och kanske särskilt när partier ska ledas. Om inte annat så för att den som är satt i skuld aldrig är fri.

Ekologiska analfabeter...

Det sägs att det är politiskt och ekonomiskt omöjligt att ta miljöhoten på så stort allvar att man faktiskt också gör något. Det är alltså till att ha både världens sämsta försvar och världens fräckaste alibi. Men vad värre är, det fungerar alldeles utmärkt. Inga protester blir åklagande nog för att politiken eller ekonomin skulle lyssna. Och då pratar vi ändå demokrati i stora delar av världen.

Politiken, som borde och skulle, är feg och oansvarig. Och ekonomin som faktiskt har skyldigheter den också, är nonchalant och oförskämd. Och numera finns det inte heller en enda miljöjournalist värd namnet.

I alla fall inte Miljöpriset 2006, som ställdes in därför att inget av dom nominerade bidragen vare sig stack ut, var nyskapande eller ens tillräckligt modigt.

Miljöprisjuryn är inte nådig i sin kritik, och inte heller fel. Dess slutsatser är att journalistik om miljö och hållbar utveckling ska ha ”en undersökande karaktär, ett sakligt djup och förmår ifrågasätta de makter som bär det tyngsta ansvaret” men att den idag är ”reaktiv, trött och intill förblandning lika i de olika medierna”. Klimatfrågan ”begravdes av en enig journalistkår” i valet och i stället fick vi ”partikansliskandaler, mekaniska partiledarutfrågningar och ett mållöst gapande inför dom politiska blockens löften”.

En urvattnad miljöjournalistik har många orsaker. Nedlagda miljöredaktioner och flockmentalitet hör till dom snällare. Men för journalistikens varumärke ansvarar ingen annan än journalisterna själva. Alltså blir orsaken till att klimatfrågan antingen blir söndagsbilaga eller inte alls, ytterst och i grunden bara journalisterna själva.

Man kan diskutera det rätta i att alls ha journalistiska pris och om det gör journalistiken bättre. Ekologiska analfabeter i den tredje statsmakten är däremot så ofattbart dumt, att det diskuterar vi bara inte.

Antingen eller...

Veckorna innan ett val är för en partiledare som för vilken som helst i ett svenskt landslag när det är dags för avgörande. Man måste vara allra bäst, annars är det reservbänken som gäller. Vid den tiden i år, var Göran Persson inte precis så engagerad att det smittade av sig. Alltså hade han behövt sitta på bänken både en och två gånger.

Men sådant varken gör man eller sker i ett parti med principen att aldrig byta ut någon som en gång kommit med. Och inte i ett parti där man sällan säger något rakt ut, och särskilt inte i slutminuterna. Och i år var det ett ännu mindre läge. Valarbetet var svårt som det var. Intern kritik – och det hade blivit stört omöjligt. Alltså blev det att slita vidare och låtsas som om herrgården inte fanns lika mycket som att Persson ändå var bra.

Det var självklart så, att den innersta kretsen visste vad alla bara anade om Persson. Dessutom är det så, att i det här partiet tycker man sig inte behöva vara mer förberedd än vad man också var på valnatten. Att ingen kronprins verkar redo, och ännu mindre en prinsessa, är aldrig något större bekymmer. Det är liksom själva grejen i ett parti med ännu en underförstådd princip, den om att alla ändå ska komma när partiet kallar.

En riktig sosse säger alltså aldrig ja när vem som helst frågar. Men sånt är inte lojalitet. Sånt heter jantelag. Och är det något det här partiet måste lära av valförlusten, så är det en rejäl förändring. Och att Jante måste bytas ut, lika mycket som många andra. En riktig förändring kräver också att fler får komma till tals. I en värld där alliansens har fyra och miljöpartiet två kan inte det allra största partiet ha en och bara en.

Den offentliga tystnaden till trots, finns det många kandidater. Och dessa måste nu börja prata. Inte så mycket för att säga ja, som för att säga vad dom vill. Det är inte bara deras förbaskade skyldighet, det allra viktigaste i ett val är att man har något att vilja.

Och egentligen den enda anledningen till att någon alls skulle bli kallad.

Man lär så länge man lever

Man lär så länge man lever. Till exempel att arbetslösa numera är detsamma som missbrukare av både pengar och arbetslinje. Och nu också att makt hos ungar under 18 är så mycket fel makt på fel ställe det bara kan vara. Och därmed är det även utlärt att barnkonventionen inte ska ha någon praktisk betydelse och att regeringen gillar den lika mycket som ingen annan ska göra heller.

Man har faktiskt rätt att undra om det nya vi ska lära, stämmer. Är det till exempel sant att gymnasieelever har makt, och för mycket makt, och bestämmer över lärare och rektorer. Och missbrukar dom verkligen den makt dom har. Och kan man, med heder och samvete och i sanningens namn, verkligen jämföra elevmajoritet i gymnasiestyrelser med att en patientmajoritet i så fall skulle fatta medicinska beslut på ett sjukhus.

I så fall är gammal kunskap lögn. Den som sa att lokala styrelser, alltså elever i majoritet, inte skulle bestämma över skolans budget, vilka lärare som anställdes eller vilka elever som skulle ha särskilt stöd eller hur skolans pengar fördelades - utan om sånt som skolgården, nya golv och gardiner eller busskort också till elever som bor nära skolan. Några miljoner skulle dom alltså inte ha, utan möjligen få delaktighet i 100 000 kronor.

Tidigare kom alltså ansvar av inflytande, och en regering liksom unga under 18 kunde därför både ges och ställas inför ansvar. Nu gäller istället att unga under 18 tar ansvar utan inflytande även om en regering aldrig skulle vilja göra det. Det är inte lätt att hänga med i alla nya ryck och nya läror.

Men allt som nu händer är inte något utslag av en mossig och gammaldags syn. Det är utslag av betydligt större slag. Det enda som underlättar är om man håller på alliansen. Eller om man, som i det här fallet, är under arton och trivs bra med både maktlöshet och skoluniform.