Två kongresser samma helg

Två politiska årsmöten på en och samma helg, men det är också det enda dom har gemensamt. För även om Miljöpartiet länge setts som en politisk ytterlighet av många, så är Sverigedemokraterna det ännu mer. Inte ens fotografernas lust att för femtioelfte gången visa helskägg som synonymt med miljöpartiet, kan ändra på det.

Mp är dessutom ett demokratiskt parti. Och som sådant kräver man krafttag för framtiden och har en politik för att utsläppen av växthusgaser ska minska rejält, höjd skatt på kärnkraftverk och på fastighetsskatten för vattenkraftverken.

Det enda demokratiska Sd kommer i närheten av, är att ha ställt upp i ett demokratiskt val. Sånt räcker inte långt, och politiken blir därefter. Dess lösning på allt, ifrån sjukvård och arbetsmarknad till skatter och miljö, är en ändrad invandring. Och att svensk kultur ska gälla.

Vad det nu är. Ett citat är att man tillhör den kristna kyrkan, har en viss typ av namn, utför vissa traditioner och talar svenska. Ett annat att svensk kultur är att stoppa all islamisk verksamhet. På partiledningsspråk kallas det ett förbud mot för svensk byggnadstradition främmande arkitektur och en tendens till en påbörjad islamisering. Skillnaden är bara att i botten talas det en tydligare klartext än i toppen - och än så länge gäller den senare.

Rakt igenom och uppifrån och ner, och som en inte röd men i alla fall tråd, går däremot lusten att förvränga och en ny variant på orsak och verkan. Med Sd följer också att alla andra måste flytta på sig. Inte bara de som är födda någon annanstans utan även när ungdomar i förening planerat folkkök och konsert i Karlskrona. Deras lokal stängdes efter kulturchefens beslut och polisens oförmåga att garantera säkerheten, trots en järnring runt kvarteret och superkrav på ackreditering.

För säkerhets skull heter sådant. Också i en kommun som på eget initiativ och tvärtemot alla andra bjuder in det enda parti som kallar sig demokratiskt utan att ens vara det.

Keynes barnbarn ja tack!

Ibland haltar logiken och emellanåt blir den rent av förskräcklig. Som när arbetsgivarnas generaler kritiserar JämO för gamla öststatsfasoner och vägrar tuffare tag för lönekartläggningar. Och som när arbetstidsutredare i det största facket, istället för att veta bättre, väljer att tramsa bort tillväxt- och konsumtionskritiker.
Det är självklart att lönekartläggningar inte ensamt räddar underbetalda kvinnor. Men utan dom har vi bara arbetsgivarnas vackra tal om egna mer verksamma åtgärder. Och om insatser som skulle främja kvinnors karriärer med högre effekt än lönekartläggningar. Sånt är, om inte skrattretande, så åtminstone väldigt förvånande. Det var ju inte precis igår som oförklarliga skillnader i lön uppdagades eller kvinnor inte kunde leva på sin lön. Det är dessutom högst sannolikt något helt annat än jämställdhetslagens fel om personalavdelningar, som arbetsgivarna påstår, dräneras på resurser när dom kartlägger.

Precis som utjämnade löneskillnader har kortare arbetsdag varit ett aktuellt krav i evigheter, det senare bara ännu längre. Inget av det har bara varit tillräckligt politiskt gångbart. Också här är det en knäpp logik. Och tar vi samma logik som det tog att få 40 timmars arbetsvecka, skulle vi få sex timmars arbetsdag runt 2050. Idag pratar vi dessutom om att jobba efter pensionen som bara blir senare och senare.
Och samtidigt konsumerar vi ihjäl oss. Så mycket att vi till och med pratar om konsumtionsäckel. Och då är det riktigt dumt att en arbetstidsutredare på LO inte fattat kopplingen mellan överflöd och arbetstid – och att det behövs dras ner på båda.
Det är också ruskigt nonchalant att svara ”inge bra alltså, funkar inte, skulle förmodligen gå käpprätt direkt” på frågan om kortare arbetsdag som både ett krav och ett sätt att rädda klimatet.

För en mansålder sen ungefär spådde ekonomen Keynes att hans barnbarn bara behövde några timmars arbete om dagen för att stilla sina behov. Vi är där nu. Vi har slagit huvudet i taket. Vi måste börja nöja oss med det vi har, fördela det som finns och sluta plundra och släppa ut.
Sex timmars arbetsdag är inte – och får inte vara – en kabinettsfråga för bara S-kvinnor.

Det är aldrig fel att tänka strategiskt

Så var den här igen. Trallen att (s), och numera Mona Sahlin, gör sig en björntjänst och en otjänst genom att vilja samverka med miljöparti och vänster. Denna gång är det några forskare som på DN-debatt skriver delvis ny text till gammal visa.

För ska man tro den senaste statsvetenskapen röstar mittenväljare borgerligt om två allianser ställs mot varandra. Medan proportionella val som gynnar flerpartisystem gynnar vänstern, eller i alla fall partier som är mer åt vänster. Därför är strategin att bygga allians med mp och v ett misstag. Därför borde Mona Sahlin i första hand skapa splittring på den borgerliga sidan.

Och förklaringen till att vänstern verkar missgynnas i länder där allians ställs mot allians, är att partier som står till vänster tas över av radikala grupper, som skrämmer medelklassen att gå åt höger. Medelklassen vill nämligen inte bli beskattad på ett sätt som enbart gynnar andra – och andra är i det här fallet; arbetarklassen.

En rädd medelklass är varken kul eller bra. Men det är inte att rädda en medelklass på bekostnad av en arbetarklass heller. Och visserligen finns det sossar som avskyr mp och har svårt för v – men att skippa dom två för en eller två borgerliga partier? Tror inte det. Med en resa ännu mer åt höger överväger riskerna allt eventuellt annat möjligt, flera gånger om.

Sen är det aldrig helt fel att tänka strategiskt. Men om att bli störst blir viktigare än visioner – eller som nu att rädda jorden - då pratar vi självmord. Och inte bara för politiken. Dessutom är det tillräckligt svårt med politik ändå. Ta bara valet i Frankrike.

Och ta det faktum som senaste forskningen tydligen säger, att när människor får pengar förändras deras värdegrunder. Och med mer pengar försvinner dom visst helt. För varför skulle annars en medelklass fly högerut.

Kan dom stoppa människorna kan vi stoppa politiken

Den 21 april tänkte dom ställa in sitt riksårsmöte. Ingen ville egentligen ha dom på hemmaplan och ursäkten blev säkerhetsproblem. Men bara fyra dagar senare stod det klart att Karlskrona tar emot. Där fanns inte bara lokal att hyra. Där fanns också en kommunledning som ville. Och en polis som säger sig klara det.
Det sägs att det har med demokrati att göra. Och att det görs i dess namn och för dess skull. Det är väldigt svårt att tycka det. Det vore som om demokrati skulle ha med främlingsfientlighet att göra och sverigedemokrater vore några med demokrati på hjärtat.
Då är det lättare att tro att det handlar om mörk politik. Och om en vuxenvärld som inte vågar säga ifrån, ens om dom vuxna är politiker eller har jobb som verksamhetschefer.

Men nu kommer dom. Och här ska dom fatta beslut om ett nytt invandringspolitiskt program. Med dom gamla vanliga hoten om att massinvandring gör att svenskar blir en minoritet och tappar sin identitet. Och mångkulturalism ska det tas avstånd ifrån och aldrig mer permanenta uppehållstillstånd och inga lokala integrationsmottagningar i kommunerna.
På årsmötet i Karlskrona är det tänkt att integrering ska bli assimilering. För att avskaffa ”det totalhavererade mångkulturalistiska samhällsexperimentet” och invandrare anpassas till ”det svenska levnadssättet”.
Visst blir man glad och visst är det härligt med demokrati. Och tur att Karlskrona finns. För vart skulle dom annars tagit vägen och kunnat hålla sitt möte och fatta för världen så väsentliga beslut. Eller: vad kan vara bättre som marknadsföring än just demokrati, som en av dom själva uttrycker det på en viss hemsida.

Lika lite som mänskliga rättigheter är något för sverigedemokrater, är det dom gör demokratiskt eller finns det plats för dom i en demokrati. Det enda som skiljer dom från några ännu värre, är ett antal steg ytterligare höger ut. Kan dom stoppa människor ska vi stoppa deras möjligheter till politik. Det är faktiskt vår skyldighet.

Stöveltrampet är tillbaka i Karlskrona, som någon så sant sa.

Konsumentinformation enligt näringslivet

Att säga att regeringen säljer statliga bolag är att säga rätt, men det blir helt fel när man kallar det utförsäljning. Näringslivets tankesmedja Timbro har skrivit en alldeles särskild rapport om journalisters värdeladdade språkbruk. Och beskrivning av den borgerliga politiken som negativ förstås. För det är ändå där skon visar sig klämma till slut.

Timbrorapportörerna menar att utförsäljning är synonymt med realisation. Det säger min ordlista också. Precis som att synonym till utförsälja också blir att avveckla och likvidera. Timbro är säkert Timbro, men i fallet med utförsäljning av statliga bolag handlar det i första hand om att avveckla och i sämsta fall om realisation. Att det då skulle göra stor skillnad på att nu sälja statliga bolag kan bara handla om vad som ska vara tillåtet att tycka om vad den borgerliga regeringen håller på med.

Det blir riktigt tramsigt att inte vilja tillåta ord som blivit ett begrepp. Men det är värre än så. Enligt rapportörerna är försämringen av a-kassan också felsägning och felskrivning på nyhetsplats. Att 80 procent blivit 60 är nämligen en sänkning. Han vet inte hur rätt han har, den intervjuade Timbrorapportören i nya P1-programmet Medierna, när han om att kalla förändringen av a-kassan som försämring säger att ”här är vi inne på politik”.

Och när han sedan säger att ”om” det är uppenbart att förändringen är en försämring ”finns det ingen anledning att skriva det”, och att jobbgarantin för unga är vad ”politikerna kallar det för” och att han inte vet ”hur man ska kunna skriva det på annat sätt” - då förstår man ännu mer hur han tänkte när han i meningarna innan sa att ”journalisters roll är att renodla språket och hålla det så värdeneutralt som möjligt”.

På detta följer förstås sånt som att kritiserade försämringar i skolan under socialdemokratiskt styre bara varit förändringar. Och att miljöpartiet inte alls varit för litet för att vara med och regera eftersom folkpartiet är minst lika litet nu och självklart ska bestämma.

Och så är alla glada förstås, och inte alls besvikna. Förlorare finns helt enkelt inte. Hela högen är bara vinnare. Och då skriver vi förstås det.

Gymnasiet – en konsekvens av grundskolan

Elevavhopp, många underkända elever och utbildningar med låg kvalitet - ingen skolform brottas med så många akuta problem som gymnasiet. Säger skolministern och vill införa mindre teori på dom yrkesinriktade programmen. Självklart får han mothugg.
Bland annat av fyra så kallade utbildningsexperter – däribland en mattelärare och en policyutvecklare på LO, som menar att problemet bara kan lösas med det helt motsatta. Det är, menar dom i en debattartikel i DN för ett tag sen, bara med bra mycket bättre teorikunskaper som gymnasiet kan hamna i den världsklass skolministern gärna vill tala om.

Idag är gymnasiet långt ifrån världens bästa skola – och särskilt inte för eleverna på yrkeslinjerna. Teoretiska kunskaper går inte att tillämpa och den viktiga matten är undermålig. Lärare ”saknar kunskaper om yrkets matematik”. Elever känner ”dålig tillit till sin egen förmåga” och ”förstår inte värdet av mattekunskaperna”.
Det är säkert både möjligt och sant att det är problem på gymnasiet. Särskilt om elever inte kan använda den kunskap dom lär sig i det nya yrket dom utbildar sig till. Man skulle kunna tro att en bra grundskola skulle lägga en bättre grund.
Men det är ändå inte alltid lättare i grundskolan. Kallingeskolan i Ronneby är ett sånt exempel. Och den har på många sätt också matten gemensamt med utbildningsexperternas gymnasium.
Med 60 kronor per elev till matte kan det heller inte bli mycket till hög nivå ens på en grundskola. Det sägs inte räcka till mycket mer än en lärobok, 25 stencilblad, räknehäften och tillgång till miniräknare och gradskiva. Och det hjälper inte heller att flera lärare fortbildat sig i nya metoder.
Och mattebudgeten är inte ensam om att vara skämmig och ovärdig en skola för både morgondagen och nästa generation.
I kärnämnet engelska har Kallingeskolan 30 kronor per elev och av det blir det knappt kopiering och skrivmaterial.

Skolchefen i Ronneby kallar situationen just nu ”för ohållbar i längden”. Men man behöver inte vara förälder till barn på skolan för att tycka att det inte håller ens för stunden. Och inte ens ”en begränsad tid” eller ”inte en permanent nivåsänkning” är förenligt med det självklara att barn och elever aldrig ska behöva omfattas av vare sig begränsade tider eller budgetar.
Om det är hög tid att börja förändra matten i gymnasiets yrkesförberedande program finns det ingen tid alls att förlora på grundskolan.

Bostadspolitik tröttar visst ut miljöpartister

Om man lägger man ihop dom kommunala bostadsbolagens och dom privata bostadsföretagens beslut att dra ner på hyresrättsbyggandet blir det, sägs det, nästan två hela årsproduktioner. Samtidigt sägs det att det byggs som aldrig förr.
Det är alltså inte bara skillnad mellan bostadsrätt och hyresrätt, det är också annorlunda med hyresrätter. För sådana finns det inte längre ekonomi. Orsaken sägs vara regeringens beslut att slopa räntebidrag och investeringsbidrag. Det menar bland andra hyresgästföreningen och inte ens vår nye bostadsminister säger något annat.
Men om regeringen är snabb i alla andra frågor, är man inte det i denna. Här ska istället utvecklingen följas. Här ska det först utvärderas. Här måste det tittas på andra lösningar än dom som fungerade bra innan.

Under tiden händer sånt som i Karlskrona i veckan. Då sålde borgerliga politiker attraktiva kommunala tomter på ett sätt som får vänsterpolitiker att tala om fastighetsspekulation. En stor strandnära tomt gick i alla fall för 3,8 miljoner och utan krav på vad och hur mycket som faktiskt ska byggas.
Inte ens miljöpartiet kunde visst komma på något som skulle kunna handla om social bostadspolitik eller åtminstone fler människors möjlighet till boende.
Det blir i alla fall inte många hyresrätter på tomten på Hästö i Karlskrona. Såvida inte det köpande företaget tänker låta bygga tjusiga villor med hyresrätt förstås. Men så sällan sånt händer så nära vatten vore det osannolikt.

När bostadsministern vill dröja ytterligare en utveckling och ännu några utvärderingar på bättre villkor för hyresrätter, går det desto fortare för alliansen i Karlskrona. För om hyresrätter inte går att bygga, går dom att sälja. Och kommunens bostadsbolag har förstås redan fått sådana propåer.

Alliansen hade två förtrogna när strandtomten såldes. Miljöpartiets gruppledare menade dessutom att det bara var att gratulera dom som har pengar och har kunnat köpa området. Hon var dessutom trött, sa hon, på att det politiseras i varje fråga. Det får andra att undra vad vissa har i fullmäktige att göra.
Med sånt sätt att se på både bostadspolitik och politik är det kanske inte bara sverigedemokrater som är ett problem i kommuner som Karlskrona.